Skötsel av leguan

Marianne Tornvall, leg vet, 2021

Leguanen (Iguana iguana) är en ödla från Central- och Sydamerika som på gott och ont blivit populär som sällskapsdjur. För ca tio år sedan var det många i Sverige som skaffade sig leguan men i takt med att djurägarna insåg att de är ett relativt svårskötta djur som växer sig väldigt stora, har leguanen minskat i popularitet.

Innan man funderar på att skaffa sig en leguan bör man noga beakta att de kräver en fuktig miljö att leva i, ett stort utrymme att vistas på, speciell utrustning vad gäller värme och ljus samt att de kan bli upp till två meter långa när de är fullvuxna.

Om man sköter sin leguan väl och den får ha hälsan kan den bli upp mot 15 år.

Miljö

Små leguaner kan hållas i ett terrarium men i takt med att ödlan växer måste man vara beredd på att kunna skapa ett utrymme som är tillräckligt stort. Minimimått finns att hitta på Jordbruksverkets hemsida. Tänk på att detta är minimimått, för stort kan det aldrig bli! Färdiga terrarier i den här storleken finns inte att köpa i handeln utan man måste bygga själv.

Leguaner växer väldigt fort de första tre åren och det är av denna anledning bra att ha en tillräckligt stor bur från början. Vet man med sig att det kommer att vara omöjligt att ha en så stor bur som krävs när leguanen är vuxen, ska man inte skaffa leguan.

Anledningen till att buren/terrariet ska vara högt är att leguaner spenderar mycket tid i träd. De måste ha en kraftig gren som sitter fast ordentligt att klättra på och gärna ett lövverk att gömma sig i. Bottenmaterialet ska i första hand vara lättstädat för att underlätta täta rengöringar. Tidningspapper, reptilmatta eller något liknande är lätt att byta ofta. Material som bark, sand eller jord är svårare att hålla rent samt utgör en risk för förstoppning om leguanen äter av det.

Eftersom leguaner är växelvarma måste man tillföra värme i terrariet/buren för att djuret ska kunna reglera sin kroppstemperatur. Det är viktigt att man håller sig inom rätt temperaturintervall för att ämnesomsättningen och övriga kroppsfunktioner ska fungera normalt. Viktigt är också att det finns en temperaturgradient, det vill säga att det är varmare i en del av terrariet, samt att man håller en lägre temperatur på natten. Dagtid ska temperaturen ligga på 26-30 grader med en solplats på ca 35 grader. Nattetid kan temperaturen få falla till 23-26 grader.

Bäst är om värmen kommer uppifrån dels för att det mest efterliknar solens strålar men även för att värmestenar eller värmeslingor kan ge upphov till brännskador. Instinkten är nämligen att gräva sig nedåt om värmen blir för hög och då kommer leguanen närmare värmekällan i stället för längre ifrån. Placeras värmeslingorna under buren/terrariet kan det fungera eftersom botten då skyddar från direktkontakt.

Det finns lampor som ger både ljus och värme som kan användas dagtid. Nattetid måste man ha en värmekälla som inte ger ljus. Keramikervärmare som hängs över terrariet är vanligtvis en bra lösning men det kan även fungera med andra typer av värmekällor.

Dagtid måste man även komplettera den “vanliga” ljuskällan med UV-ljus. UV-ljus behövs för att leguanen ska bilda D-vitamin. D-vitamin i sin tur är nödvändig för att kroppen ska kunna ta upp och tillgodogöra sig kalk från kosten. Som med det mesta är det naturliga bäst och inga artificiella källor kan ersätta solens strålar. Man bör ha leguanen ute så mycket som möjligt på sommaren när temperaturen tillåter (över 25-26 grader) men tyvärr är sommarsäsongen kort vilket tvingar oss att ha leguanerna inne största delen av året. Man kan inte förlita sig på sol som lyser genom fönster eftersom endast ca 4-5% av UV-strålningen går genom glas.

Det finns flera olika typer av lysrör och lampor att välja på. Bäst är ett så kallat fullspektrumrör som avger både UVB- och UVA-strålar. UVA-strålarna bidrar till leguanens allmänna välbefinnande samt stimulerar reproduktion och UVB-strålar stimulerar den viktiga D-vitaminbildningen.

UV-lampor och “vanliga” lampor bör vara tända 10-12 timmar per dag. Det är viktigt att leguanen verkligen får ha det mörkt och vara ostörd på natten. Stress i form av störd nattsömn banar väg för sjukdomar.

Tänk på att det är väldigt viktigt att leguanen inte ska kunna komma i kontakt med lampor eller värmekällor då risken för brännskador är stor.

Då leguaner är tropiska ödlor kräver de en hög luftfuktighet i sin miljö. Man bör sträva efter ett komma upp i 65-75% fuktighet. Tyvärr kan det vara svårt att hålla denna nivå i våra torra bostäder. Värmelampor och liknande torkar dessutom ut luften ytterligare. Om buren/terrariet har glas eller plexiglasväggar är det lättare att behålla fuktigheten men det får inte blir för tätt så att ventilationen blir bristfällig.

Några sätt att öka luftfuktigheten är att spraya flera gånger dagligen med en blomspruta, ha ett bad med stor avdunstande vattenyta på botten eller att helt enkelt skaffa en luftfuktare. Flera olika varianter av elektriska luftfuktare finns på marknaden. Självfallet får fuktigheten inte bli så hög att mögel, svamp eller bakterier börjar växa och naturligtvis är det extremt noga med hygienen i terrariet/buren.

Dagliga bad håller själva djuret fuktigt och stimulerar dessutom tarmtömningen. Leguaner är goda simmare och kan med fördel badas i ett stort badkar.

Bakterier och andra sjukdomsframkallande organismer trivs väldigt bra i varma, fuktiga miljöer. Ligger matrester, avföring eller annat organiskt material kvar ökar smittrycket kraftigt. Är ödlan dessutom nedsatt till följd av stress, felaktig skötsel eller utfodring, är risken stor för sjukdom. Den vanligaste orsaken till infektionssjukdomar på reptiler är just bristande hygien.

Utfodring

Leguaner är strikta herbivorer (växtätare) och lever i huvudsak på plantor och blad i naturen. I motsats till vad man tidigare trott äter de inte insekter eller larver som unga, utan det är endast om de av en händelse får med sig något som råkar sitta på växten som äts. Man bör med andra ord inte utfodra med animaliskt protein alls. Det finns anledning att tro att utfodring med animaliskt protein leder till njurskador senare i livet.

Leguaner bör utfodras med färsk mat dagligen och det är viktigt att tänka på att städa bort ofräsch mat så fort som möjligt. Om man ger en korrekt diet behöver man inte ransonera maten utan det ska finnas fri tillgång. Naturligtvis är det onödigt att lägga in så mycket överskott att det blir skräpigt i terrariet.

Det är bra att utfodra på morgonen någon timme efter leguanen vaknat. Det ger djuret en chans att smälta maten bra under värmelampan som är på dagtid.

En leguans aptit kan variera med säsong och ålder. Så länge den äter regelbundet och inte tappar i vikt är det inget att oroa sig för.

När man sätter samman en kost för leguaner är det viktigt att ta hänsyn till kalcium/fosfor-kvoten. Den bör vara 2:1, dvs kalkinnehållet ska vara dubbelt så högt som fosforinnehållet. Kött innehåller väldigt mycket fosfor och det är en av anledningarna till att det ska undvikas helt. Självfallet kan det vara svårt att veta vad fodret man ger innehåller, men ju mer man varierar desto större chans att man täcker behoven. Några riktlinjer hur man ska fördela fodertyperna är:

40-45% av olika typer av bladgrönt som maskrosor (med blommor), sallader av de grövre mörkgröna slagen (frisé, ruccola, ekblad, roman med flera), vattenkrasse, hibiskus (med blommor), grönkål, kålrotsblast, endive, persilja, krukörter, rosenblad med mera.

40-45% av andra grönsaker som blandade frusna grönsaker, ärtor, squash, palsternacka, sötpotatis, morot, svamp, paprika, morötter, broccoli, zucchini med mera.

10% frukt/bär kan ges, till exempel jordgubbar, hallon, vindruvor, mango, melon, papaya, banan, äpple, päron, kiwi, fikon med mera.

5% kolhydratrik föda som kokt ris, pasta eller fullkornsbröd.

5% alfalfapellets, kaninpellets eller leguanpellets.

Fodermedel som man kan ge men ska vara försiktig med, är de som innehåller mycket oxalsyra som kan binda kalcium och bidra till njurskador. Några exempel är spenat, mangold, betor, harsyra och bladselleri. Även de grönsaker som innehåller större mängder så kallade goitrogener, bör man vara försiktig med, eftersom de kan orsaka ämnesomsättningsrubbningar. Några exempel är broccoli, vitkål, rovor, brysselkål, blomkål, tofu och kålrot.

Foder som ska undvikas helt är insekter, maskar, pinkisar, mjölkprodukter, ägg, hund-och kattmat, kött, kyckling, fisk, rabarber, isbergssallad och citrusfrukter.

Om man använder mycket frysta grönsaker bör man komplettera dessa med B-vitamin eftersom halten av detta vitamin minskar vid frysning. Det går bra att använda vanliga öljästtabletter eller vitamin B1 för humanbruk.

Ingen vet säkert hur mycket övriga tillskott en leguan behöver. Rent generellt rekommenderas att man kompletterar dieten med kalk- och vitaminpreparat eftersom det är svårt att vara säker på att djuret får i sig tillräckligt via kosten. Hur mycket man ska ge och hur ofta är svårt att säga. Ett växande, dräktigt eller sjukt djur behöver mer tillskott än ett vuxet friskt djur. Naturligtvis är dessutom behovet mindre om leguanen äter väldigt varierat. En rimlig kompromiss kan vara att ge ett fosforfritt kalkpreparat varje dag och ett multivitaminpreparat en till några gånger i veckan. Undvik preparat med vitamin D3, fosfor och A-vitamin. Betakaroten är bättre eftersom det omvandlas till A-vitamin om kroppen behöver det. Då är risken minimal för förgiftningar. Vitamin D3 ska inte ges eftersom det finns bra UV-lampor som bidrar till att kroppen tillverkar sitt eget. Fosfor ska undvikas eftersom leguanen i normalfallet får i sig tillräckligt via kosten. Tillför man fosfor är det risk för rubbning i calcium/fosfor-kvoten.

Man ska naturligtvis inte dränka fodret i tillskott utan det brukar räcka att man pudrar någon nypa över maten. Se dock till att blanda in det ordentligt i maten eftersom den del leguaner sorterar bort bitarna med pulver på.

Leguaner bör ha tillgång till färskt vatten varje dag. Eftersom den torra miljön kan vara ett problem är det bra att vätska fodret eller “tvångsvattna” leguanen varje dag. Man kan spraya maten med en vanlig blomspruta så att maten blir riktigt blöt eller spruta i extra vatten varje dag direkt i munnen på leguanen.

Tänk på att många leguaner har en tendens att bajsa i vattenskålen. Om så skulle ske måste vattnet bytas omedelbart. Badar man leguanen varje dag brukar man kunna få den att göra ifrån sig i badkaret.

Avel

Det går inte att skilja honleguaner från hanleguaner förrän de har blivit könsmogna. Tiden för könsmognad kan variera beroende på hur snabbt eller långsamt leguanen växer. En leguan som hålls i fel temperatur växer till exempel långsamt och blir könsmogen senare. Normalt sett brukar en frisk och välskött leguan bli könsmogen vid 1½ -2 års ålder.

Det finns flera yttre skillnader mellan könen. Hanleguaner har ett större huvud med kraftiga “kindpåsar” och fettdepåer under huden bakom ögonen, över öronen. Ryggutskotten brukar dessutom vara större. På insidan av låren har de så kallade femoralporer som är stora och ibland lite utstående. Man kan även urskilja hemipenisarna i form av diffusa svullnader strax bakom kloaköppningen.

Honleguaner är generellt slankare och har ett mindre huvud. De saknar de kraftiga kindpåsarna och fettkuddarna på huvudet. Femoralporerena är mycket små och ses endast som ett band av prickar på insidan av låren. Man ser heller inga svullnader bakom kloaken.

Vid brunst kan både hanar och honor få en mer orange hudton. Hanarnas femoralporer brukar svälla och man brukar se ett ökat aggressivt beteende och minskad aptit. Hanar kan försöka para sig med både leksaker och sin ägare. Man bör vara försiktig om man bli uppvaktad av en leguanhane eftersom de biter tag i föremålet för sin kärlek när de parar sig. Leguanhud tål dessa bett men människohud kan bli illa skadad. Man ska heller inte bli förskräckt om hanen fäller ut sina hemipenisar i akten, de dras tillbaka av sig själva när uppvaktningen/parningen är över.

Det är vanligt att honor bildar ägg även om det inte finns en hane närvarande. När hon är dräktig brukar hon sluta äta helt och hon är ofta väldigt orolig samt krafsar och gräver i terrariet. Om äggen inte vandrar vidare till äggledaren kan de tillbakabildas (resorberas) men när de väl hamnat i äggledaren måste de ut. Tyvärr är det ganska vanligt med värpnöd på leguaner och man måste söka veterinärhjälp om man skulle misstänka detta tillstånd.

Eftersom det krävs mycket kalk för att bilda skalen på äggen (en leguanhona kan lägga 20-60 ägg!) är det viktigt att ge extra kalktillskott under den här perioden. Kalkbrist är en vanlig orsak till värpnöd.

Det finns leguanhonor som lägger sina ägg i terrariet direkt på botten. De flesta vill dock gräva ner sina ägg i en hålighet. Man bör därför förse leguanen med en lämplig bolåda när man misstänker eller vet att hon är dräktig. För mindre djur kan det fungera bra med en kattransportbur i plast fylld med fuktad sand och jord men större leguaner kräver större bolådor.

Leguanhonan ska lägga sina ägg inom 2 månader från att de första symptomen på brunst ses. Eftersom det kan vara svårt att veta hur länge hon gått med sina ägg och var äggen befinner sig (äggstock eller äggledare), är det bra att ha veterinärkontakt och följa upp förloppet.

Lägger honan inte sina ägg måste de plockas ut kirurgiskt.

Om äggen kan vara befruktade och man vill att de ska kläckas måste de läggas i en inkubator. Det finns bra hemsidor som beskriver hur man kan göra en egen inkubator och hur man ska gå tillväga med äggen. Ett exempel är www.anapsid.org.

Beteende

Mycket viktigt att tänka på innan man skaffar leguan är att det är, som tidigare nämnts, djur som kan bli mycket stora och som kan skada både människor och djur allvarligt med bett eller pisksnärtar med svansen. Normalt sett angriper inte leguaner sina ägare annat än när de känner sig hotade och redan har varnat med kroppsspråket. Undantaget kan vara när hanar är brunstiga. Då kan de försvara sitt revir, vilket kan omfatta hela bostaden, med ett kraftfullt aggressivt beteende.

Det är av ovan nämnda anledningar viktigt att lära sig om leguanens kroppsspråk. De flesta vet hur en “hund” pratar men leguaner har ett helt annat sätt att uttrycka sig. De använder dröglappen under hakan, kroppspositionen, huvudet, svansen och tungan för ge olika signaler. De gör inte mycket ljud men kan väsa vid fara eller hot.

En utfälld dröglapp kan betyda många saker. Det kan vara en hotreflex men kan även vara en harmlös hälsningsreaktion eller ett sätt att fånga upp värmen i solen. Man måste därför tolka resten av kroppsspråket för att kunna avgöra om en utfälld dröglapp betyder fara eller inte.

Svansen är vanligtvis leguanens främsta vapen. En pisksnärt kan göra både riktigt ont och skada huden rejält. Ibland varnar leguanen med mindre snärtar innan den tar i för fullt men ibland kommer snärten blixtsnabbt. Svansen kan också användas som ett sätt att lura rovdjur eftersom den kan kopplas loss från kroppen. Man bör därför aldrig lyfta leguanen i svansen eller hålla den för hårt i svansen. En ny svans kommer dock att växa ut men den brukar inte bli lika vackert mönstrad och formad som den ursprungliga svansen.

Leguaner använder tungan mycket. För det mesta är det i avsikt att lukta på och undersöka föremål i omgivningen men det kan även vara en förvarning om ett bett. Man måste också tänka på att tungan används för att föra in saker i munnen och det mesta som hamnar i en leguanmun sväljs. Man bör med andra ord inte ha lösa småsaker liggandes framme där leguanen vistas.

Bett från en leguan kan vara mycket farliga dels för att att leguaner har sylvassa tänder som kan skära djupt ned i vävnader men även med tanke på bakteriefloran som finns i munnen. Besvärliga infektioner kan bli följden även efter ganska små bett. Man ska därför alltid söka läkarvård om man blivit biten av en leguan. I många fall gapar leguanen och varnar innan den biter och då ska man självfallet vara ytterst försiktig.

När en leguan blir sjuk är det inte alltid lätt att tolka signalerna. Några tecken på att saker och ting inte är som de ska, är att leguanen äter mindre eller slutar äta helt, minskad aktivitet, att den ständigt söker sig till den svalaste platsen, upphörd avföring, uppstötning av mat, svullna och rödaktiga slemhinnor i munnen, avvikande urater (den ljusa delen från spillningen), lös avföring med eller utan osmälta partiklar, avmagring, dålig ömsning, darrningar eller ändrad hudton.

Det är alltid bättre att låta undersöka en leguan vid misstänkt sjukdom än att gå och vänta. Har man otur kan sjukdomsförloppet förvärras under väntan och försvåra eventuell behandling.

Yttre skötsel

Det är mycket viktigt att vara mycket noggrann med hygienen i terrariet eftersom miljöbakterier och leguanens kroppsegna bakterier är den vanligaste orsaken till infektionssjukdom. Man tänker inte alltid på hur mycket bakterier avföring och matrester innehåller och att djuren i naturen ytterst sällan kommer i kontakt med till exempel sin egen avföring. Terrariet med värme och fukt, ger dessutom en utmärkt miljö för tillväxt av bakterier och svamp.

Bäst är att göra terrariet så lättstädat som möjligt så att städningen blir ordentlig och regelbunden. Inredning som inte går att rengöra tillfredsställande som barkbitar eller grenar bör bytas ut helt när de är smutsiga.

Leguaner behöver normalt sett inte någon kroppsvård men de bör badas flera gånger i veckan, gärna varje dag.

Klorna ska normalt sett inte klippas eftersom leguanen behöver sina vassa klor för att kunna få bra grepp när de klättrar på grenar och annat.

En frisk leguan ska ömsa utan problem. Ibland kan det dock behövas lite hjälp, framför allt runt ryggutskottet. Man får aldrig dra av oömsad hud torr eftersom det kan ge hudskador utan huden måste vara fuktig och försiktigt masseras bort. Har leguanen återkommande besvär med ömsningen bör veterinär kontaktas.

Hanleguaner kan drabbas av spermapluggar i hemipenisarna. Det kan ses som svullnader nedan kloaken eller som att något gulaktigt hänger ut ur kloaken. Man bör inte försöka åtgärda dessa själv utan det är bättre att få hjälp av en reptilkunnig veterinär.

Sist men inte minst är det viktigt att vara medveten om att leguaner kan ha salmonellabakterier i sin normala tarmflora. Det är helt fysiologiskt och man varken kan eller bör behandla bort bakterierna. I stället måste man för egen del vara mycket noga med handhygienen när man hanterat leguanen eller dess miljö.