Marianne Tornvall, leg vet 2021

Skäggagam (Pogona Vitticeps) är en ödla som ökar allt mer i popularitet. Den härrör från Australiens inland där den lever i halvöken-landskap. Skäggagamen lämpar sig bra som sällskapsdjur eftersom den är förhållandevis lättskött, den förökar sig villigt i fångenskap, den blir inte så stor och den behöver inte en lika fuktig miljö som leguaner. Skäggagamen är dessutom väldigt sällan aggressiv och bitskador är ovanligt. Den betraktas som lätt att “tämja” och hantera rent allmänt.

Skäggagamer anses kunna bli 7-10 år gamla.

Miljö

Som med alla reptiler är det mycket viktigt att man har rätt miljö och skötsel för att skäggagamen ska trivas och hålla sig frisk. Stress orsakad av en otillräcklig skötsel är en av de vanligaste orsakerna till sjukdomar och problem. Ju bättre man kan efterlikna skäggagamens naturliga miljö, desto bättre är det.

Vanligtvis hålls skäggagamer i terrarier som köps färdiga i zoohandeln men givetvis kan man själv bygga en lämplig anläggning. En vuxen skäggagam måste ha ett terrarium som är anpassat till dess storlek. Lagstadgade minimått finns att hitta på Jordbruksverkets hemsida. Tänk på att detta är minimimått, för stort kan det aldrig bli! För att främja ventilationen och förhindra rymningar är det bra att ha galler som tak.

I naturen lever skäggagamer i ganska öppna, klippiga landskap. De vistas både på marken och klättrar i träd. De är dagaktiva men kan under de varmaste timmarna mitt på dagen söka skydd i hålor i marken eller i klippskrevor. Det är alltså viktigt att inreda terrariet med grenar och “klippor” för skäggagamen att klättra på. Det är viktigt att det finns ett gömställe och har man flera ödlor måste de alla kunna gömma sig samtidigt. Skäggagamen ska helst kunna gräva i bottensubstratet. Man kan ha sand eller en blandning av sand och jord. Risken att skäggagamen äter av underlaget måste dock beaktas. För stort intag kan leda till problem med förstoppning. Regelbundna och täta bad minskar risken att förstoppning uppstår.

Eftersom skäggagamer liksom alla reptiler är växelvarma är de beroende av omgivningstemperaturen för att kunna termoregulera och därmed få ämnesomsättning och inre organ att fungera normalt. Även om skäggagamer lever i ökenlandskap kan för hög värme vara lika skadlig som för låg.

Det är viktigt att ha en temperaturgradient i terrariet så att skäggagamen får möjlighet att lägga sig i “solen” och smälta maten när den har ätit. Den varmaste punkten bör vara upp mot 40 grader och den svalaste får inte gå under 28-29 grader. Nattetid bör temperaturen sänkas till 24-25 grader. För de flesta skäggagamsägare innebär detta att det måste finnas en värmekälla som står på under natten. Denna värmekälla får inte avge ljus eftersom det stör nattsömnen. Man bör också tänka på att skäggagamen måste vara skyddad från alla typer av värmekällor så att brännskador inte uppstår. Värmestenar bör undvikas helt eller användas med stor försiktighet eftersom de kan bli för överhettade och orsaka brännskador. Det är dessutom naturligast att värmen kommer ovanifrån. Om man behöver ha värme underifrån är det viktigt att placera värmekällan under terrariebotten så att den ligger oåtkomlig för ödlan.

Kontrollera regelbundet att temperaturen är den rätta. Använd termometer för att vara säker. Några graders avvikelser kan vara förödande i det långa loppet.

Eftersom det är väldigt viktigt att skäggagamer utsätts för UV-ljus måste man ha en UV-lampa eller lysrör. Det finns flera olika produkter att välja på i zoohandeln. Man ska helst ha en kombination av UVB- och UVA-ljus. UVB-strålar är nödvändiga för att skäggagamen ska bilda D-vitamin och D-vitamin är nödvändigt för att kroppen ska kunna ta upp kalk. UVA-strålar är bra för det allmänna välbefinnandet och reproduktionen. UV-belysning av vilket slag det än må vara, är “färskvara” och röret eller lampan ska bytas 1-2 gånger om året.

Tyvärr går UV-strålning från solen i stort sett inte alls genom glas så det räcker inte att placera terrariet vid fönstret. Riktigt varma sommardagar är det emellertid en stor fördel att låta agamen vistas utomhus och få en dos av den “äkta varan”.

Som tidigare nämnts behöver skäggagamer inte en lika fuktig miljö som leguaner. 30-40 % luftfuktighet räcker. Man bör trots detta vara medveten om att det lätt blir för torrt i terrariet på grund av värmeutrustningen. Skäggagamer kan dessutom vara dåliga på att dricka. Det är därför lämpligt att fukta terrariet ofta och bada ödlan regelbundet. I blomsteraffärer kan man köpa fuktbevarande mossor som man kan ha som underlag i en del av terrariet. Man kan använda en vanlig blomspruta för att fukta i terrariet och skäggagamen kan badas i grunt, ljummet vatten i en vanlig plastbytta med flat botten.

Bad stimulerar inte bara drickandet utan även tarmtömningen. Om skäggagamen gör ifrån sig i badet är det lättare att hålla en god hygien i terrariet.

Utfodring

Skäggagamer är allätare och bör utfodras med både animaliskt protein och grönsaker. De äter som mest animaliskt protein när de är unga men ju äldre de blir desto mer vegetarisk blir kosten. Det är bra att vänja skäggagamen att äta grönsaker tidigt i livet, så att det inte blir problem att föra över den på mer grönsaker då den blir äldre. Tänk också på att ju tidigare man lär skäggagamen att äta en så varierad kost som möjligt, desto bättre är det och riskerna för utfodringsrelaterade sjukdomar minskar.

Unga växande djur bör utfodras 2-3 gånger dagligen med både animalisk och vegetabilisk föda. Låt inte oätna syrsor eller andra insekter ligga kvar i terrariet eftersom de kan bita skäggagamen. Vuxna ödlor behöver animalisk föda endast 2-3 gånger i veckan men grönsaker ska fortsättningsvis ges dagligen.

Animalisk föda kan utgöras av syrsor, kackerlackor, mjölmask, zophobas och små pinkisar (musungar). Man bör tänka på att inte ge för stora djur, de ska inte vara större än ca 2/3 av skäggagamens huvudbredd. Man bör också vara försiktig med att ge för mycket mjölmask till unga djur eftersom det kan leda till förstoppningar.

Ett bra sätt att göra foderdjuren så nyttiga som möjligt är att ge dem riktigt näringsrik föda. Man kan ge hundfoder, fågelpellets eller andra helfoder samt komplettera dessa med grönsaker, frukt, havregryn och kli. Syrsor brukar äta vad helst de utfodras med och är därför tacksamma utfodringsdjur.

Pudra foderdjuren med kalk och vitaminer dagligen till skäggagamsungar upp till 2 månaders ålder. När ungarna är mellan 2 och 6 månaders ålder ska man fortsätta ge kalk dagligen men det räcker att ge vitaminer varannan dag. När skäggagamen är 6 månader upp till ett år kan den få kalktillskott varannan dag och vitaminer 2-3 gånger i veckan. Äldre djur ska livet ut ges kalktillskott 2-3 gånger i veckan och vitaminer kan ges en gång i veckan.

Kalkpreparatet bör innehålla minst dubbelt så mycket kalk som fosfor för att upptaget av kalk inte ska bli för lågt. Kalkbrist är ett av de vanligaste sjukdomsproblemen på skäggagamer. Vitaminpreparatet bör vara ett multivitaminpreparat som innehåller betakaroten i stället för A-vitamin. Risken för överdosering blir då väldigt liten eftersom kroppen själv omvandlar betakarotenet till den mängd A-vitamin som kroppen behöver.

Den vegetabiliska födan ska utgöras av i huvudsak grönsaker men även lite frukt kan ges. De nyttigaste grönsakerna är mörkgröna bladgrönsaker såsom mörka salladssorter (ruccola, frisé, ekblad, roman med flera), maskrosor, endive, spenat, persilja, mangold, kålsorter, betblast och färska örter. Man kan även ge ärtor, bönor, broccoli, squash, paprika, morötter, selleri med mera i något mindre omfattning samt lite frukt då och då. Undvik dock citrusfrukter. Spraya gärna grönsakerna med vatten före utfodringen så får skäggagamen i sig lite extra vatten. Tänk också på att för stora givor av spenat, mangold, persilja och kålväxter inte är nyttigt men i en blandning går det bra.

Avel

Det finns flera sätt att skilja en honagam från en hane. Dels har hanen lite kraftigare huvud med mörkare “skägg” men man kan även titta på undersidan av svansen. Om man försiktigt lyfter på svansen när skäggagamen sitter på en plan yta, kan man se att hanen har två längsgående “bulor” bakom kloaköppningen. Det är konturerna av hemipenisarna. Honorna saknar dessa upphöjningar men kan ha en mindre triangulär “bula” strax bakom kloaken.

Beteendemässigt är hanar mer benägna att nicka med huvudet och honorna “vinkar” mer. Det är dock inga säkra sätt att könsbestämma men kan fungera som ett komplement till de anatomiska skillnaderna.

Om man vill att skäggagamer ska para sig är det bästa att sätta ihop en hane med flera honor. Då är chanserna större för lyckade parningar. Skägagamerna måste vara friska, i gott skick och könsmogna, det vill säga minst 18 månader gamla.

När hanen parar sig med honan, biter han sig fast i nackskinnet på henne. När parningen är över är det bäst att ta bort hanen från honorna för att minska stressen.

Om en hona blivit befruktad tar det ca 6 veckor innan hon lägger sina ägg. Tänk på att ge extra kalk nu eftersom det går åt mycket till skalbildningen. För att honan villigt ska lägga sina ägg måste hon ha en plats att gräva ner sina ägg på. Man kan använda djurtransportboxar i plast som man fyller med en blandning av jord och sand. En skäggagamhona brukar lägga 15-40 ägg.

För mer information om avel och hur man inkuberar äggen kan man uppsöka olika web-sidor på nätet.

Beteende

Skäggagamer har naturligt en period under vintern när den halvdvalar (“brumering”). Kroppstemperaturen sjunker för att dra ner ämnesomsättningen på sparlåga med avsikt att spara energi under en period med kyla och dålig tillgång på föda. Trots att det inte blir vinter i fångenskap, kan detta beteende ibland ses. Skäggagamen blir då mer inaktiv, söker sig till den kalla delen av terrariet och äter dåligt. Beteendena kan vara mer eller mindre kraftiga. En del skäggagamer somnar djupt och upphör då naturligt att äta helt. En del nöjer sig med att vara lite slöa och äter lite sämre.

Det bästa att göra vid brumering är att förvissa sig om att skäggagamen är frisk. Beteendet vid brumering är väldigt likt sjukdomssymptom, så innan man känner sin agams vanor är det bra att göra en hälsokoll. Om allt är som det ska vara, är det bästa att låta skäggagamen sköta sin brumering själv. Vanligtvis vill den lägga sig i den svalaste delen i terrariet så man kan förbereda ett gömställe och låta agamen ligga där så länge den vill. Brumeringen kan pågå från några veckor upp till flera månader.

Man bör inte tvångsmata skäggagamen under brumeringen eftersom osmält föda i tarmsystemet kan orsaka allvarliga problem. Man bör dock fukta agamen regelbundet eftersom det är svårt att hålla rätt fuktighet i terrariet. I naturen gräver de ner sig i den fuktiga marken och kan på så sätt hålla sig hydrerade. I fångenskap brukar det fungera bra att ta fram ödlan en gång i veckan och låta den bada i ljummet vatten i 20-30 minuter. Om skäggagamen sover djupt, kanske den inte vaknar och då måste man se till att huvudet och näsborrarna hålls ovan ytan.

När skäggagamen vaknar kommer den spontant att börja äta normalt. Vanligtvis uppvisar de ett kraftigt sexuellt beteende just när de vaknat.

Skäggagamer är sällan aggressiva men om man skulle blir biten kan de sylvassa små tänderna skära igenom huden rejält. Eftersom det kan finnas många besvärliga bakterier i munslemhinnan, ska man alltid uppsöka läkarvård om man blivit biten.

När en skäggagam känner sig hotad eller vill försvara sitt revir kommer den att göra sig så stor och hotfull som möjligt. Den reser sig upp på frambenen, blåser upp den taggiga huden under halsen som blir svartfärgad och om detta inte räcker, hålls munnen öppen för att se riktigt skrämmande ut.

Huvudnickningar kan betyda flera saker. De långsammare huvudnickningarna tror man är ett tecken på undergivenhet och ett sätt att markera närvaro medan de hastigare och kraftigare huvudnickningarna är ett mer aggressivt och territoriellt beteende. Hanar uppvisar oftare de kraftiga huvudnickningarna både för att locka till sig honor men även för att skrämma bort konkurrenter.

Honor är mer benägna att “vinka”, en rörelse med ena frambenet som verkligen ser ut som att ödlan vinkar till. Betydelsen är inte helt känd men man tror att det är en signal om undergivenhet.

Skäggagamer kan släppa sin svans vid fara, hot eller om svansen fastnar. Det är en reflex som hjälper agamen att undkomma fiender. Svansen växer tyvärr inte ut igen som den gör på många andra ödlearter. Man bör därför inte lyfta eller hålla en skäggagam i svansen.

När en skäggagam blir sjuk beter den sig inte alltid som ett däggdjur. Några vanliga tecken på sjukdom är nedsatt eller upphörd aptit, trötthet, avmagring, lös avföring, missfärgade urater (den vita delen av spillningen), uppstötning av mat, dålig ömsning, darrningar, gråsjaskig färgton, svullen eller röd munslemhinna, svullna leder eller ihoptorkad svans.

Yttre skötsel

Skäggagamer kräver inte mycket vad det gäller den yttre skötseln. Om de får bada regelbundet håller sig huden ren och fuktig, och ömsningen sköter sig själv. Skulle det vara tillfälliga lindriga problem med ömsningen kan man efter bad försiktigt massera bort ömsningshuden. Dra aldrig bort torr hud, då kan det undre lagret följa med och sårskador uppstå. Skulle ödlan ha återkommande eller kraftiga problem med ömsningen bör veterinär uppsökas.

Normalt sett ska man inte behöva klippa klorna på en skäggagam. Klorna ska vara vassa för att ödlan ska få fäste när den klättrar på grenar och dylikt.

Hygienen i terrariet kräver en betydligt större insats än att sköta ödlans yttre. Det kan inte poängteras nog, hur viktigt det är att städa ofta och hålla miljön fräsch. I naturen kommer djur nästan aldrig i kontakt med sin egen avföring och eventuella bakterier sprids över en betydligt större yta än vad som är rimligt att ha i hemmet. I fångenskap blir det väldigt snabbt höga halter av bakterier i terrariet och man vet att de flesta infektionssjukdomar som drabbar reptiler är orsakade av miljö- och kroppsegna bakterier.

Avföring och överbliven mat ska städas bort omedelbart och det är viktigt att byta underlaget ofta. Inredningen ska rengöras noga och desinfekteras regelbundet. Grenar och andra svårrengjorda föremål bör bytas ut helt. Stenar kan skrubbas rena och kokas i 20 minuter för att avdöda mikroorganismer.

Viktigt att tänka på är att man för egen del måste vara medveten om risken för salmonellasmitta. Reptiler har normalt salmonellabakterier i tarmen och detta är något som man varken kan eller bör behandla bort. I stället ska man vara mycket noga med handhygienen efter att ha hanterat ödlan eller dess omgivning.