När ett djur är sjukt är det vanlig att veterinären behöver ta blodprov för att ta reda på varför djuret är sjukt, eller hur sjukt djuret faktiskt är.

En vanlig missuppfattning är att man tar ett blodprov, stoppar in det i en analysapparat och får ut ett svar på vilken sjukdom djuret har. Rikligt så enkelt är det dessvärre inte, en sådan analysapparat är fortfarande rena rama science fiction och varje veterinärs önskedröm. Det man får ut är istället värden på ett begränsat antal olika parametrar, som man sedan jämför med vad som är normalt för djurslaget.

Själva provtagningen går till så att en steril nål förs in i ett blodkärl, och blod samlas i ett blodprovsrör eller i en spruta.

Det är givetvis inget som de flesta djur tycker är jättekul, och ibland går det inte att göra detta på ett vaket djur, om individen är väldigt rädd eller aggressiv.

Eftersom de flesta av våra patienter dessutom är håriga, måste man som regel klippa bort päls för att ha en chans att se vad man gör, och för att förhindra att bakterier från hud och päls följer med nålen in i blodet.

När man väl har fått ut blodet är det olika bråttom med olika analyser. Vissa analyser måste utföras på helt färskt blod, andra analyser kan göras på blod som är flera dagar gammalt. Ofta skall blodet centrifugeras och man samlar upp vätskan som blir kvar när de röda och vita blodkropparna sjunkit till botten i provröret. Men blod ÄR en färskvara, och kan inte sparas hur länge som helst.

Blodprov tas ofta i ett framben, efter att ha rakat bort lite päls

En analys är också en färskvara. Många av de värden man kan analysera kan snabbt ändras, och därför kan man behöva ta upprepade prover med jämna mellanrum för att hålla koll på hälsoläget för ett sjukt djur.

Olika apparater och olika laboratorier kan analysera olika saker. En ”helt vanlig” blodapparat på många djurkliniker kan mäta värden relaterade till njurar, lever, olika elektrolyter och vissa proteiner, samt mängden och storleken på röda och vita blodkroppar. Allt detta använder veterinären sedan som ledtrådar för att ta reda på varför ett djur inte mår riktigt bra.

Det finns även analysapparater som kan mäta nivån av olika hormoner, antikroppar mm, och ofta måste sådana prover skickas till specialiserade lab. Man kan inte ta ett prov och få ut alla svar på samma prov.

Olika maskiner och olika analyser kräver olika mängd blod, och ibland får man inte tillräckligt mycket blod från en patient som är väldigt sjuk eller väldigt liten för att volymen skall räcka för maskinen. Är man t.ex en liten fågel som väger under 50 gram har man inte jättestora volymer av blod att avvara.

Ibland kan djurets sjukdom i sig utgöra ett hinder för att blodet skall kunna analyseras. Höga halter med blodfetter kan till exempel göra att maskinen inte klarar att läsa av blodet.

Olika analyser kan också kräva olika specialtillsatser i blodprovsröret. Fel tillsats gör att blodet inte kan användas, så man kan inte alltid använda samma rör med blod till alla analyser man vill köra.

Är man en liten fågel har man inte så mycket blod att ta prov från

När det gäller reptiler och fåglar finns det inte ens någon apparat som kan tolka de röda och vita blodkropparna överhuvudtaget. En människa måste titta på dem i mikroskop och räkna dem manuellt.

Sammanfattningsvis så är blodprover en viktig pusselbit när veterinären utreder varför ett djur mår dåligt. Men det behöver användas tillsammans med många andra pusselbitar, och ger inte alltid svaren man behöver.