Eftersom de flesta av våra olika sorters sällskapsfåglar inte fötts upp i fångenskap i så många generationer, har de fortfarande sina “viltgener” bevarade. Det innebär att det är sällsynt med många av de sjukdomar som är vanligt förekommande på oss människor och som blir allt vanligare på våra domesticerade husdjur. Några exempel är tumörsjukdomar, diabetes, blodsjukdomar och ärftliga defekter.
Undantagen från dessa generella regler är undulater, nymfparakiter och dvärgpapegojor. Dessa arter har tyvärr blivit “massuppfödda” under många generationer och människan har varit mer mån om att få fram så många färgvarianter som möjligt än att få fram friska och starka individer.
Att de flesta fågelarter är förskonade från ovan nämnda sjukdomar, innebär att den vanligaste orsaken till sjukdom på fågel är infektioner av olika slag. I de flesta fall handlar det om bakteriesjukdomar men även virussjukdomar, svampinfektioner och parasitangrepp kan förekomma.
Risk för infektion
Allra störst risk för infektionssjukdom är det de första tre månaderna efter en flytt till en annan miljö, till exempel när en fågel är nyinköpt. Individen är då ofta ung med ett ännu inte helt utvecklat immunförsvar, fågeln blir stressad av den nya miljön, vilket ytterligare sätter ned immunförsvaret samt fågeln utsätts för bakterier eller andra smittämnen som den ännu inte stött på.
Det är av denna anledning man rekommenderar en karantänsvistelse för den nyinköpta fågeln om man har andra fåglar hemma. Skulle den nya fågeln bli sjuk är det lättare att upptäcka samt om det skulle handla om en smittsam sjukdom, kan man förebygga utbrott hos de befintliga fåglarna. Karantänen ska helst bestå av en bur i ett annat rum än övriga fåglar i hushållet och vistelsen ska helst vara i minst tre månader. Kan man inte uppfylla dessa krav bör man åtminstone ha den nya fågeln i en egen bur så länge som möjligt.
Bakteriesjukdomar
Sjukdom till följd av bakterier behöver inte betyda att fågeln blivit smittad av en annan fågel. Många gånger blir fågeln sjuk av sina egna bakterier eller miljöbakterier. Nedsatt immunförsvar till följd av felaktig utfodring och/eller stress på grund av bristfällig miljö samt ett ökat bakterietryck är faktorer som bidrar till uppkomsten av sjukdom. Eftersom fåglars avföring i allmänhet inte luktar illa blir städningen i fågelns bur många gånger eftersatt. Fåglar har dessutom en förmåga att bajsa överallt i buren; i matkoppar, vattenkoppar, på sittpinnar med mera. Bakterierna ökar i antal, fågeln blir utsatt hela tiden och till slut orkar immunförsvaret inte stå emot längre.
Det finns även några specifika smittsamma sjukdomar som kan förekomma på fåglar, till exempel papegojsjuka (ornithos, pscittacos), salmonella, mykobakterios och mykoplasmos.
Om fågeln dessutom har bristsjukdomar eller nedsatt immunförsvar av andra anledningar, blir naturligtvis förloppet både hastigare och allvarligare.
Infektionssjukdomar kan i de flesta fall diagnosticeras genom ett blodprov. Man räknar då antalet vita blodkroppar, tittar på dess inbördes fördelning och undersöker cellernas utseende i mikroskop. Ett ökat totalantal vita blodkroppar och en övervikt av andelen så kallade heterofiler, är ett relativt säkert tecken på bakterieinfektion.
Om man misstänker någon av de specifika smittsamma sjukdomarna, kan man i en del fall ta speciella prover för att få en diagnos.
En röntgenundersökning kan också bidra till diagnosen. Man tittar då i första hand efter en förstorad mjälte men även en förstorad lever och/eller svullna njurar kan vara indikationer på infektionssjukdom.
Grå Jako på röntgenbordet
Ibland kan det vara svårt att fastställa vilken bakteriesjukdom det handlar om, framför allt om det är en allmänsjukdom. Vid mer specifika sjukdomar till exempel i luftvägarna eller tarmen kan man ta odlingar från det berörda området och odla fram den sjukdomsframkallande bakterien. Man får då en resistensbestämning som ger svar på vilka antibiotika som är mest effektiva.
Om man inte har möjlighet att odla fram en bakterie, får man helt enkelt välja ett antibiotikum som brukar fungera. För att kunna följa förloppet vill man då gärna ta om ett blodprov mot slutet av kuren och kontrollera att behandlingen haft effekt.
Virussjukdomar
Virussjukdomar på fåglar är till skillnad från bakteriesjukdomar ofta av specifika slag. Det finns en handfull virus som kan ge mycket besvärliga och livshotande sjukdomar på fåglar. Några exempel är Circovirus, Polyomavirus och Herpesvirus. Dessa sjukdomar förekommer i Sverige men vi vet inte hur vanliga de är. Sannolikt är det inte lika vanliga i Norden som i USA och Europa men tyvärr finns ingen statistik.
Det finns inga mediciner som botar virussjukdomar. Vaccin finns, dock inte i Sverige, som förebyggande för någon enstaka av dessa infektioner, och Herpesvirus kan man prova att behandla med bromsmediciner. Effekten av bromsmedicinerna är dock väldigt varierande och det är sällan en riktigt sjuk fågel blir hjälpt av dessa.
Viktigast vid virusinfektioner är att identifiera viruset och vidta åtgärder för att förhindra smittspridning. Det bästa sättet att ställa en säker diagnos är att låta obducera en avliden fågel. Har man många fåglar bör man alltid lämna in en plötsligt avliden fågel för obduktion. Det är då mycket lättare att förhindra att fler fåglar blir smittade.
Svampsjukdomar
Den vanligaste svampinfektionen var förr Aspergillos. I första hand drabbades fågelns luftvägar men svampen kunde sprida sig till andra organ. Den uppkom till följd av höga halter av sporer i fröblandningarna som de flesta fåglar åt av dagligen och naturligtvis i kombination med bristsjukdomar som uppstod till följd av den ensidiga kosten. I takt med att allt fler fågelägare lärt sig utfodra bättre, har denna sjukdom minskat i frekvens de senaste 10-15 åren.
Aspergillos är tyvärr en svår sjukdom att diagnosticera på en levande fågel. Vanligtvis behandlas vid misstanke om sjukdomen, och har behandlingen god effekt får man förmoda att det var vad fågeln led av.
Andra svampsjukdomar kan också förekomma men de är relativt ovanliga och i de flesta fall inte livshotande. Bäst diagnos får man via en odling från det ställe man misstänker att svampen växer, till exempel huden eller krävan.
Parasitsjukdomar
Både utvärtes och invärtes parasiter är ovanligt på fåglar. Näbb- och fotskabb är den vanligaste utvärtes parasiten. Den drabbar nästan bara undulater och ger torra, krustiga förändringar på vaxhud, näbb och fötter.
Enstaka gånger hittar man även löss och kvalster på tamfåglar men det är ovanligt. Invärtes parasiter är mycket ovanligt. Man avråder därför från rutinmässiga avmaskningar. Finns misstanken är det lätt att via ett träckprov ställa diagnosen och behandla därefter.
De flesta parasitsjukdomar på fågel behandlas framgångsrikt med antiparasitära preparat. Vissa appliceras utvärtes och vissa ges i näbben.
Text: Marianne Tornvall, leg veterinär, 2021