Text: Marianne Tornvall, leg vet, 2021
Foto: Ewa Sjödin

Kongopapegoja

Papegojfåglar har sedan långt tillbaka i historien fängslat människan med sin färgsprakande fjäderdräkt, intelligens och förmåga att lära sig att härma ljud och tal. Det är inte bara människor i den välmående västvärlden som vill umgås med dessa djur utan även naturfolken i regnskogarna tar till exempel araungar ur sina bon och föder upp dem i fångenskap för nöjes skull.

Tyvärr är det endast några få papegojarter som under en längre tid och i större mängd fötts upp i fångenskap och därmed blivit någorlunda domesticerade. Några exempel är undulat, nymfkakadua och dvärgpapegoja. Övriga arter är antingen vildfångade eller sedan endast några få generationer fångenskapsuppfödda.

På grund av ovanstående är det av största vikt att veta vilken typ av papegoja man har och i största möjliga mån skapa en miljö och utfodra med en kost som är så lik den naturliga som möjligt.

Miljö

Eftersom papegojor är mycket läraktiga djur ställer de höga krav på sin miljö. Hur eftersträvansvärt det än är att ha dem helt fria är det ofta en omöjlighet. De flesta fågelägare inser att en bur är en nödvändighet. Dels för att minska riskerna för rymningar men även för att skydda fågeln för faror och skydda sitt hem från ”vandalisering”.

Amazoner roar sig gärna på egen hand

Viktigt att tänka på är att det finns lagstadgade minimimått för fågelburar. Dessa är baserade på fågelns längd från näbb till stjärtspets. En dvärgpapegoja ska till exempel ha en minst 70 cm lång bur och en stor ara kräver en drygt tre och en halv meter lång bur. Läs mer på Jordbruksverkets hemsida. Tänk på att detta är minimimått, för stort kan det aldrig bli!

Tyvärr kan det vara svårt att få tag på tillräckligt stora burar i zoo-fackhandeln och det kan bli nödvändigt att själv bygga en bur som är anpassad både till fågeln och till hemmets inredning.

Det är viktigt att buren är stabil nog för att motstå en papegojas starka näbb. Är materialet för klent är det risk att papegojan bryter sig ut, gör sig illa eller får i sig metallpartiklar som leder till förgiftning. Allra bäst brukar rostfritt stål vara.

Buren bör placeras i ett hörn i rummet för att ge trygghet åt fågeln. Den ska inte stå i den allra mest trafikerade delen av bostaden men heller inte så undanskymd att fågeln känner sig isolerad. De flesta familjer vill ha sin papegoja i köket och det kan vara en utmärkt lösning bara man är medveten om att stark matos och brända teflonpannor kan vara mycket skadligt för fågeln. Är fågeln dessutom lösflygande när man lagar mat, kan det resultera i brännskadeolyckor.

Såhär stor bur måste man ha för fåglar av amazonstorlek

I buren bör det finnas en skyddad plats där papegojan kan sätta sig när den vill dra sig undan, sova eller bara få vara obeskådad. Det kan räcka med en vägg i en hörna av buren eller ett tätt lövverk som fågeln kan gömma sig i.

Om det är mycket aktivitet dygnet runt i det rummet där fågeln är placerad, bör man ha en speciell sovbur i ett mörkt och tyst utrymme. En fågel bör få sova och vila helt ostört 10 timmar om dygnet.

Bottenmaterialet bör utgöras av något som är lättstädat, till exempel tidningspapper som kan bytas dagligen. Grus eller sand kan användas men det är inte som så många tror, nödvändigt för en papegojfågel att äta sand. Eftersom papegojor skalar sin mat innan de äter den, behöver de inte sandkornen för att kunna smälta födan. Hönsfåglar däremot som sväljer hela, oskalade korn är beroende av sand. Rent generellt brukar grus och sand vara svårare att hålla rent samt det kan utgöra en risk för inpackningar i mag-tarmkanalen om fågeln stoppar i sig för mycket.

Sittpinnarna bör vara av olika tjocklek för att ge gymnastik åt fötterna och slitage för klorna. Allra bäst är naturgrenar med bark och blad. De har en skrovlig, ojämn yta med naturligt varierande diameter och utgör även utmärkta bitsaker. Det är också bra att ha någon form av gunga eller svajande gren som stimulerar fågelns balans. Tänk också på att det är mycket viktigt att hålla sittpinnar och annan burinredningen ren från avförings- och matrester. När en fågel blir sjuk är det mycket vanligt att avföringsbakterier eller miljöbakterier är orsaken.

Foder och vattenkoppar ska vara placerade så att fågeln inte kan förorena dem och självfallet måste man tömma och diska kopparna minst en gång per dag.

För att stimulera en papegojas aktivitetsbehov bör man se till att det finns flera leksaker i buren. Det kan vara allt från färdigköpta produkter till hemmagjorda som till exempel kottar, grenar och föremål tillverkade i trä, papp, läder eller annat ofarligt material. Leksakerna bör bytas ut helt minst varje månad för att det ska vara stimulerande för fågeln. Leksaker som fortfarande är hela, kan återanvändas efter några månader då de är ”som nya igen”.

En typ av leksak

Mycket bra leksaker är så kallade fodersöksleksaker. De är utformade för att göra det till en utmaning för fågeln att söka sin föda. Man placerar maten i dessa leksaker så att fågeln får lösa problem och jobba sig till maten. Det finns leksaker av olika svårighetsgrad och naturligtvis bör man välja de enklare till en början och efter hand öka utmaningen.

På senare år har man allt mer uppmärksammat fåglars behov av UV-ljus. Även om fåglar inte blir akut sjuka av brist på UV-ljus, mår de mycket bättre och håller sig allmänt friskare om de har en UV-lampa över buren. Det finns speciella både lysrör och lampor med ett spektrum som är anpassat för fåglar. Självfallet är det bästa att utnyttja solen sommartid men det är inte alla fågelägare som har möjlighet att ha en utebur eller ta med sig fågeln ut.

Utomhusvistelse ger möjlighet till både födosök och UV-ljusexponering

För många arter av papegojor, framför allt de regnskogslevande som amazoner och aror, är den svenska inomhusmiljön alldeles för torr. Torr luft kan ge små slemhinneskador med ökad risk för luftvägsinfektioner samt torr och kliande hud med dålig fjäderkvalité som följd. Det är därför viktigt att försöka hålla luften så fuktig som det går, antingen via dagliga duschar av både fågel och inredning eller med hjälp av en luftfuktare.

Utfodring

Det är fortfarande relativt dåligt utforskat vad papegojor äter i naturen och hur man utfodrar dem på bästa sätt i fångenskap. Man har överfört mycket kunskap från forskning på höns till papegojfåglar och det är tyvärr inte alltid korrekt. Det har dock hänt en hel del de senaste tjugo åren och det finns idag torrfoder på marknaden som täcker upp basbehovet bra.

Vad man vet säkert är att en ensidig frödiet (papegojblandning) är en mycket dålig kost som förr eller senare kommer att leda till bristsjukdomar eller andra sjukdomar. Dels är kosten alldeles för fet men det saknas även flera viktiga vitaminer och näringsämnen. Även om en del papegojarter (undulater till exempel) till stor del är fröätare i det vilda, är det svårt att få tillräcklig variation med bara torra fröer. I naturen äter de flera hundra olika sorter och fröerna är i olika utvecklingsstadier efter hand som årstiderna växlar.

Nyttig mat för fåglar

Det finns för- och nackdelar med att utfodra med fågelpellets. Fördelarna är att det är lättare att säkra näringsbehovet i och med att varje pelletskula innehåller samma sak. Fågeln kan inte välja ut de godaste bitarna. Det är dessutom enkelt och praktiskt för djurägaren med ett färdigt foder. Man vet att papegojor som har pellets som basdiet är mycket friskare och lever längre än de som äter i huvudsak fröer.

Nackdelarna med pellets är att det är tråkigt för fågeln. Det är inga skal att knäcka och det går snabbt och lätt att äta sig mätt. Pellets ger heller ingen stimulans i form av färg, konsistens och smak.

För att göra pelletsdieten lite roligare och för att fågeln ska få mer stimulans kan man dels använda sig av fodersöksleksaker som nämns ovan men även komplettera med grönsaker och en aning frukt. Rent generellt ska man sikta på att fågeln ska äta pellets till ca 80% och resten kan utgöras av blandade grönsaker och någon bit frukt då och då. Nötter och frön kan ges i små mängder som godis eller vid träning av fågeln.

De grönsaker man utfodrar med ska helst vara A-vitaminrika. En vanlig orsak till sjukdom, framför allt hos amazoner, är A-vitaminbrist. Generellt gäller att mörkgröna, röda och gula grönsaker och frukter innehåller rikligt med A-vitamin. Några exempel är grönkål, kålrotsblast, spenat, mangold, broccoli, maskrosor, vattenkrasse, betblast, persilja, paprika, chilipeppar, sötpotatis, morot, pumpa, squash, rödbeta, plommon och persika.

Det är också viktigt att se till att fågeln får i sig tillräckligt med kalk, framför allt om det handlar om äggläggande honor eller Grå Jako som behöver lite mer kalk än många andra arter. För att kalkupptaget i kroppen ska fungera tillfredsställande är det dessutom viktigt att fågeln har tillgång till UV-ljus som nämnts ovan. Man kan ge kalk via en kalksten, pulver som pudras på maten eller i flytande form som blandas i dricksvattnet. Det finns till och med kalkbrustabletter för människor som kan användas till alla typer av djurslag. Utfodrar man med pellets är kalkhalten reglerad, så normalt sett behöver man inte ge tillskott separat.

Om papegojan vägrar äta pellets eller om man av annan anledning inte vill utfodra med pellets är det en riktig utmaning att skapa en fullgod kost åt sin fågel. Inte nog med att man ska skapa en mycket stor variation i rätt proportioner, det gäller också att få fågeln att äta av alla typer av mat och i rätta mängder. Några exempel på fodermedel som kan användas är alla sorters grönsaker och frukter som vi själva äter, bönor och ärtor av alla de slag, groddar, kyckling, mager ost, keso, ägg, insektslarver, pasta, ris, fullkornsbröd mm. Listan kan göras mycket länge och ju mer man varierar desto bättre är det. Fokus ska dock vara på vegetabilierna och av dessa ska grönsaker ges i större mängd än frukt. Vad man ska undvika är avokado, fet mat, choklad, salt, koffein och annat som anses onyttigt för människor.

Avel

Att föda upp papegojor kan vara en riktig utmaning. Vi kommer därför inte att gå in på ämnet ingående utan endast beröra det ytligt.

Könsmognaden varierar kraftigt mellan olika papegojarter. Små papegojor som undulater blir könsmogna redan vid drygt ett halvårs ålder och det kan dröja upp till 4-5 år innan de största arterna som aror är redo att häcka. Generellt sett blir tampapegojor könsmogna en aning tidigare än sina vilda artfränder. Ruvningstiden varierar också kraftigt, från 18 dagar upp till 30-32 dagar.

I naturen är många arter monogama, det vill säga de väljer sin partner och håller ihop hela livet. Tror man att det bara är att sätta ihop en hane och en hona och få dem att trivas och häcka tillsammans, blir man i de flesta fall besviken. Det kan fungera med mindre arter som undulater, nymfkakaduor och dvärgpapegojor men de större arterna kan vara mycket svåra att para ihop med en partner.

Kärleksbetygelser

Bäst förutsättningar har man om man skaffar en hane och en hona som unga och sätter ihop dem tidigt. Vanligtvis måste man könstesta sina papegojor för att vara säker på könet. Det görs idag enkelt via DNA från ett blodprov eller en blodpenna (blodförande fjäder på utväxt) som tas från fågeln.

I stort sett alla papegojfåglar häckar i holkar eller olika typer av bohålor. Ivrigt gnagande på och i holken uppmuntrar paret till häckning och mörkret inuti holken stimulerar till ägglossning. Beroende på vilken miljö fågeln kommer ifrån kan även ökad dagslängd, ökad luftfuktighet, ökad tillgång till färskfoder med mera stimulera till häckning. Fåglarna blir under uppvaktningen väldigt intensiva i sin kroppskontakt och ägnar mycket tid åt putsning, kel och parning.

Om ett papegojpar börjar häcka är det bäst att låta dem vara så ostörda som möjligt. Interfererar man för mycket finns det risk att parningen inte blir lyckad, att ruvningen störs eller att ungarna inte matas som de ska. Föräldrarna kan till och med krossa sina ägg eller äta upp sina ungar om de inte känner sig trygga.

Om allt förlöper normalt, ruvas äggen och ungarna matas av honan och i många fall även av hanen. När ungarna börjar gå ur holken sätter de igång med sina flygövningar direkt. De flygtränar, går ut och in ur holken och matas av sina föräldrar i flera veckor innan de klarar sig själva. Ett vanligt misstag från ovana uppfödare är att de skiljer ungarna från föräldrarna för tidigt. Tyvärr kan det resultera i att ungen svälter ihjäl till följd av att den inte klarar av att äta själv.

Ett annat misstag som är vanligt är att ungfåglar vingklipps för tidigt. Det är då stora risker för skador om fågeln kraschlandar samt man hämmar fågeln balansutveckling och förmåga att lära sig att flyga i framtiden. Vingklippning ska över huvud taget inte utföras annat än undantagsvis och absolut inte innan fågeln har utvecklat fullständig flygskicklighet.

Beteende

Liksom avel av papegojor är beteende och beteendeproblem ett omfattande område som endast berörs översiktligt.

Fåglar är flockdjur och många arter av papegojor håller ihop i par hela livet. Det är av denna anledning mycket viktigt att inte låta en papegoja sitta ensam på dagarna. Det är därför bättre att skaffa två fåglar från början. Som nämnts ovan är det inte alltid så lätt att skaffa en fågelkompis när fågeln är äldre och bara har levt med människor.

Om papegojan är ensamlevande i en familj är det naturligt för den att välja ut en favoritperson. Det är helt naturligt och inget man bör försöka förhindra. Man bör dock se till att alla familjemedlemmar interagerar med fågeln så att alla är accepterade. En så kallad ”enmansfågel” som är aggressiv mot alla andra i sin omgivning är inget eftersträvansvärt varken för fågeln eller ägare.

Eftersom papegojor är varelser med mycket stor inlärningskapacitet, kräver de mycket i form av lek, aktivering, social kontakt och miljöberikning. Förutom att skapa en stimulerande burmiljö med mycket aktivitetsleksaker måste man ägna tid åt fågeln för social interaktion som kel, lek och träning. Fasta rutiner och kontinuitet är viktigt för en papegoja. Om man kortare perioder måste lämna papegojan ensam kan man sätta på TV:n eller radion för att ge fågeln något att titta och lyssna på. Det finns t.o.m. filmer på till exempel YouTube med fågelunderhållning.

Papegojor är bytesdjur i det vilda och har därmed inbyggda försvarsmekanismer att inte visa sjukdom eller svaghet. Det är mycket viktigt att tänka på om man misstänker sjukdom på sin fågel. Det kan nämligen dröja länge innan en papegoja visar minsta symptom på sjukdom eller tecken på att något är på tok. Har man otur har sjukdomen eller skadan under tiden hunnit bli så allvarlig att fågelns liv inte går att rädda. Man bör med andra ord inte tveka eller vänta med att söka veterinärhjälp om man ser en förändring i fågelns beteende. Så subtila tecken som att fågeln är lite tystare än normalt, kan vara tecken på allvarlig sjukdom.

Tänk också på att en del fåglar överdriver sitt naturliga beteende när de är sjuka för att övertyga omgivningen om dess ”friskhet”. Till exempel kan de sitta oavbrutet vid matkoppen och plocka med maten för att ge sken av att de verkligen äter hur bra som helst.

Inga frågor är dumma när det gäller misstanke om sjukdom på en papegoja!

Hantering

Det är inte alla papegojägare som får lov att ta i, klappa på eller på annat sätt beröra sin fågel. En del individer är så ohanterade och rädda för människor att de inte ens sitter på handen eller axeln. Problem kan då uppstå om man vill klippa klorna, undersöka fågeln, ge den medicin eller annat.

Det motsatta kan också bli ett problem, det vill säga att fågeln klappas på och kelas med för mycket. Det stimulerar hormonproduktionen när fågeln blir klappad på ryggen, buken och benen samt om fågeln tillåts att krypa in under täcken, kläder eller andra mörka och små utrymmen. Dessa aktiviteter efterliknar fågelns naturliga häckningsbeteende. Överstimulering kan leda till hormonella sjukdomar och att fågeln kan bli svår att hantera rent allmänt om den ständigt är i häckkondition. I naturen häckar fåglar en gång om året i några få månader. Resten av året är hormonproduktionen minimal samt äggstockar och testiklar små och inaktiva. Om man inte vill avla på sina papegojor, bör man inte på något sätt uppmuntra häckbeteende. Vill man ha kroppskontakt med sin papegoja får man nöja sig med att klia den på huvudet.

Det är trots ovanstående varningar bra att vänja tama och trygga fåglar vid att bli hanterade i en handduk. Detta för att kunna använda tekniken vid enstaka och speciella tillfällen. När fågeln lärt sig att det inte är något farligt, är det en metod som kan användas vid kloklippning och undersökningar i hemmet. En eventuell undersökning hos veterinär blir då också mycket lättare för både ägare och fågel. Det är också en fördel om fågeln är van vid att man tar på fötter, tår och klor samt att man drar ut vingarna från kroppen.

Fåglar som normalt sett inte hanteras fångas bäst i en handduk. Enklast är om man släcker i rummet så att man kan smyga sig på fågeln bakifrån och lägga handduken över hela fågeln. Greppet tas därefter runt nacken och halsen. Handduken sveps försiktigt runt kroppen för att hålla vingarna på plats. Man får inte dra åt hårt över bröstkorgen, då kan fågeln kvävas. Att strypa en papegoja genom att hålla den om halsen är nästan omöjligt.

Yttre skötsel

En frisk fågel sköter sin fjäderdräkt utmärkt själv. Den behöver dock hjälp av täta vattenduschar med blomspruta, genom att följa med ägaren in i duschen eller helt enkelt med en vattenstråle i handfatet. En del fåglar badar spontant om en skål med grunt vatten sätts fram. En papegoja ska duscha flera gånger i veckan, helst varje dag. Schampo eller tvål ska inte användas, det tar bort det naturliga fettet från fjäderdräkten.

Efter duschen/badet ska fågeln sitta dragfritt och få tid att putsa sina fjädrar i lugn och ro. Att putsa sig efter en rejäl dusch är en nyttig och hälsosam sysselsättning både fysiskt och psykiskt. Torka inte fågeln med hårtork efter badet eller duschen. Då försvinner vitsen med själva aktiviteten. Fågeln ska själv putsa sig torr för att sköta sina fjädrar rätt, få motion och för att det är en naturlig aktivitet.

De papegojor som har god kontakt med sin ägare och som inte har en partner tar gärna emot hjälp med putsning av fjädrarna på huvudet eftersom de inte kommer åt själva där. När nya fjädrar växer ut har det ett sugrörsliknande hölje som man försiktigt kan peta bort.

Om man är duktig på att ta in tjocka och färska grenar i buren eller om fågeln sitter på de skrovliga cementpinnarna som finns att köpa i zoo-affären, kan det hända att papegojan sliter sina klor bra själv. Vanligtvis brukar man dock behöva klippa klorna då och då. Om man vill göra det själv eller om man vill ha hjälp hos veterinär eller i zoo-butik är upp till ägaren.

Klipper man klorna själv är det viktigt att försöka undvika att klippa i pulpan. Dels för att det är smärtsamt för fågeln men även för att det är en potentiell inkörsport för bakterier. Även om blödningen vid en ”misslyckad” klippning kan te sig ymnig är det ytterst sällsynt att en fågel förblöder av den orsaken. På fåglar med ljusa klor är det ganska lätt att se pulpan och klippa en bit framför den men på fåglar med mörka klor får man uppskatta hur mycket man ska klippa.

Skulle olyckan vara framme kan man trycka potatismjöl mot klon med en tops eller använda sig av de blodstoppande medel som finns att köpa i zoo-butiker. Vid väldigt kraftiga blödningar är det bra att kontakta veterinär.

En papegojas näbb ska inte växa sig lång, bli sned eller behöva slipas. Om så skulle vara fallet bör man låta en veterinär undersöka fågeln för att utreda eventuella bakomliggande sjukdomar och för att få hjälp med slipning av näbben.

Vingklippning är en omdiskuterad åtgärd som numera är förbjuden enligt djurskyddslagen. I speciella fall och som undantag, kan man får utföra vingklippningar en gång per år.

De vanligaste orsakerna till att djurägare vill utföra vingklippningar, är att fågeln vanligtvis blir mer lätthanterlig, den har svårare att angripa sin ägare från luften och risken att den flyger bort är mindre. Det är dock mycket viktigt att påpeka att ingen vingklippning är säker. Om vinden kommer från rätt håll och om vingpennorna håller på att växa ut, kan fågeln bli flygkunnig igen över en natt. Riskerna att en bortflugen och vingklippt fågel råkar illa ut, är mycket större än om den har full flygförmåga.

Andra nackdelar är att man berövar fågeln ett naturligt beteende, fågeln får mindre motion och det finns risk för skador om fågeln störtar i golvet till följd av nedsatt flygförmåga. En del fåglar blir dessutom nedstämda då de vingklipps.

Om syftet med vingklippningen är att kunna ta med fågeln ut på sommaren och hindra den från att flyga bort, är det bättre att satsa på att träna fågeln att ha sele. Det finns idag utmärkta selar till de flesta fåglar och börjar man träna tidigt i livet är chanserna goda att lyckas bra.