Marianne Tornvall, leg vet, 2021

Den lilla chinchillan (Chinchilla lanigeia) är en gnagare, nära släkt med marsvin och piggsvin, som på 1960-talet blev populär som sällskapsdjur. Den härrör från klippiga, karga bergstrakter i Anderna och ”upptäcktes” av de spanska conquistadorerna på 1500-talet som jagade chinchillan för den fina pälsen skull. Chinchillan höll till följd av den omfattande jakten på att bli utrotad och till slut förbjöds jakten. I början på 1920-talet började man i stället föda upp chinchillor i fångenskap, för att fortsättningsvis kunna få tillgång till den exklusiva pälsen. Tamchinchillor härrör från de individer med sämre päls som inte kunde användas i pälsindustrin. Numera föds chinchillor upp både som pälsdjur och som sällskapsdjur. I Sverige finns emellertid inte några pälsfarmar kvar. Den sista stängdes 2014 efter mångåriga påtryckningar från djurrättsförespråkare.

Chinchillor är inte lämpliga djur för små barn men många pälsallergiker tål dem utmärkt. En chinchilla kan leva väldigt länge. Enstaka individer har blivit upp mot 18-20 år men den genomsnittliga livslängden ligger på 10-15 år.

En vuxen chinchilla väger 400-600 g. Honorna är ofta lite större än hanarna.

Miljö

Chinchillor är sociala djur som i naturen lever i flock. Man bör därför inte hålla en chinchilla ensam utan i par eller grupp. Eftersom de är väldigt rörliga och aktiva djur, kräver de ett stort utrymme att vistas i. Enligt djurskyddslagen måste minsta tillåtna bur för två chinchillor vara 1 x 1 x 0,75 m. Läs mer om lagstadgade regler på Jordbruksverkets hemsida. Tänk på att detta är minimått, för stort kan det aldrig bli! Tänk också på att det är bra att ha en hög bur (minst en meter hög) eftersom chinchillor gillar att hoppa och klättra. De använder svansen som styrhjälp och är mycket duktiga på att göra långa hopp och balansera på grenar, klippavsatser och dylikt. Man kan ha väggar av galler som underlättar klättring men burbotten ska vara solid. Galler i botten är förbjudet eftersom det kan skada chinchillans känsliga fötter.

Eftersom chinchillor kommer från bergsmiljöer trivs de bäst i en sval och torr miljö. Lämplig temperatur är 15-21 grader. Man bör skydda dem från hög värme och fuktiga miljöer. Man måste också tänka på att de är skygga djur och behöver en lugn plats att bo på med flera gömställen i buren. Man bör ha en bolåda men även rör och tunnlar för chinchillorna att springa i samt hyllor eller avsatser på olika nivåer för dem att sitta på.

Utrymmet där chinchillaburen står bör förutom välventilerat vara ljust. I det vilda ”solar” chinchillorna gärna och deras ögon har anpassat sig till det starka ljuset genom att utveckla en mörkpigmenterad regnbågshinna och vertikal pupill.

På burbotten kan man ha olika typer av strö. Ett tjockt lager halm ger ett mjukt och naturligt underlag men kan skräpa och damma en del. Papperspellets dammar inte och suger upp bra men kan vara hårt för trampdynorna. Kutterspån dammar väldigt mycket och kan i värsta fall irritera luftvägarna men det är relativt billigt och lätt att få tag på. Rivet tidningspapper är kostnadsfritt och praktiskt men kanske inte det mest estetiska.

För att chinchillan ska kunna hålla sin unika päls i gott skick måste den ha tillgång till sandbad en stund varje dag. Sanden ska vara finkornig, vulkanaska anses vara bäst men även chinchillasand som sälj i zoo-affärer eller annan finkornig sand fungerar bra. Chinchillahonor med ungar ska inte ha sandbad under diperioden då sanden kan irritera ögon och nos på ungarna.

Eftersom chinchillor kan sprätta runt bottenmaterial, matrester och annat ganska mycket, föredrar många ägare att ha vattenflaska i stället för vattenskål. Oavsett vad man väljer måste man se till att djuren alltid har tillgång till rent vatten. Tänk på att det är viktigt att diska ur en vattenflaska dagligen och rengöra pipen noga.

Utfodring

Chinchillor är liksom sina släktingar marsvinen renodlade växtätare. I naturen lever de på en näringsfattig och fiberrik diet i form av bark, gräs, blommor, örter och annat som växer på de karga bergssluttningarna. Man vet fortfarande relativt lite om den exakta sammansättningen av en chinchillas näringsbehov men man vet att det är likt marsvinets. Det vanligaste felet som görs i fångenskap är att man ger en för energirik och fiberfattig kost. En sådan kost leder till allvarliga problem med tandhälsan och stör mag-tarmfunktionen.

Grundutfodringen bör utgöras av ett gräshö av god kvalité. Hö ska alltid finnas i fri tillgång och bör utgöra merparten av den totala dieten. För att vara säker på att chinchillan får i sig tillräckligt med hö får man inte ge för mycket av andra fodermedel som är både smakligare och mer lättätna.

Höet kan kompletteras med 1-2 tsk chinchillapellets per dag. Undvik alla former av gnagarblandningar, de innehåller alldeles för mycket feta fröer och annat som inte är nyttigt för en chinchilla. Utöver hö och pellets kan man ge lite bladgrönsaker och andra grönsaker men grönsaksgivan bör inte överstiga 10 % av den totala dieten. Man bör i största möjliga mån undvika nötter och torkad frukt men någon enstaka bit kan ges någon gång i veckan som godis.

Förutom hö bör chinchillan ha ständig tillgång till färska grenar att gnaga på. Det stimulerar tuggandet, håller tänderna i trim samt aktiverar chinchillan. Dessutom tillför det fibrer till kosten. Man använda sig av de flesta vanliga svenska träslagen som bok, ek, björk, ask, al, fruktträd mm. Tänk på att grenarna måste vara obesprutade.

Chinchillor liksom sina släktingar marsvinen äter vissa speciella, kväverika avföringspluttar. Det är helt normalt och viktigt för chinchillans hälsa.

En korrekt utfodrad och frisk chinchilla behöver inga tillskott i form av vitaminer, salt- eller mineralstenar. Salt- och mineralstenar kan till och med vara skadliga om de konsumeras i för stor mängd.

Tänk på att alla typer av foderbyten måste göras successivt över en längre period. Introducerar man ett nytt foder i för stora mängder på en gång kan det leda till livshotande mag-tarmsjukdomar.

Avel

Chinchillor kan bli könsmogna så tidigt som vid 4 månaders ålder. Man bör dock vänta att para en hona tills hon är minst 9 månader, gärna upp mot ett år gammal. För att vänja hanen och honan vid varandra utan risk att de parar sig för tidigt kan man låta dem leva i burar bredvid varandra samt låta dem träffas under övervakning.

Honan har en 25-50 dagar lång brunstperiod där hon brunstar i omgångar om 3-4 dagar. Vanligtvis pågår brunsten under vinter och vår men hon kan även ha oregelbundna brunstcykler.

Dräktigheten vara i genomsnitt 111 dagar men kan variera från 105-115 dagar. Vanligtvis föder chinchillahonan 2-3 ungar men kullen kan variera från 1-6. Vanligtvis föds ungarna under natten eller morgontimmarna. Eftersom honan kan vara mycket stresskänslig är det viktigt att låta henne vara i fred och se till att miljön är så trygg som möjligt när det börjar närma sig förlossning. Det är ovanligt med förlossningskomplikationer men skulle problem uppstå är det viktigt att kontakta veterinär så snart som möjligt.

Om chinchillahonan levt med hanen under dräktigheten bör man avlägsna honom strax innan det är dags för födsel såvida man inte vill att honan ska bli dräktig igen. Hon kommer nämligen att brunsta direkt efter förlossningen. Brunsten efter förlossningen brukar pågå 7-10 dagar. Om hanen får vara kvar blir han vanligtvis en mycket duktig pappa som hjälper till att ta hand om ungarna.

Man bör också ta bort sandbadet en vecka innan förväntad förlossning.

Chinchillaungar föds väldigt ”färdiga”. De har full behåring, ögonen är öppna och de skuttar omkring bara efter en timme och börjar smaka på fast föda inom en vecka. Trots detta bör man inte skilja dem från honan förrän vid 8 veckors ålder.

Beteende

Chinchillor är flockdjur och bör därför hållas i par eller grupp. Man kan ha samkönade par om man inte vill riskera dräktighet. I naturen är de nattaktiva och de har mycket god hörsel. Samtidigt som de är väldigt sociala djur är de stresskänsliga och bör alltid ha en lugn och trygg miljö. De är dock intelligenta och behöver rikligt med social kontakt och sysselsättning.

Vid stress eller fasthållning kan de släppa stora sjok av pälsen som en försvarshandling. De bits sällan men kan göra utfall om de är rädda eller känner sig hotade.

Man måste vara medveten om att chinchillor i naturen är bytesdjur. Det innebär att de är ständigt rustade att fly undan rovdjur samt att de är genetiskt programmerade att dölja sjukdom, smärta och skada. För en chinchillaägare kan det vara mycket svårt att se om djuret är sjukt och om man över huvud taget märker att något är på tok, kan symptomen verka väldigt lindriga och diffusa. Det är därför alltid viktigt att omedelbart söka veterinärhjälp om man misstänker att chinchillan är sjuk.

Hantering

Eftersom chinchillor sällan är aggressiva är de lätta att hantera ur den synvinkeln. Det svåraste kan vara att de är så snabba i sina rörelser och olyckor med tappade djur är relativt vanliga.

Man måste vara medveten om risken att chinchillan släpper sin päls om de hålls fast. En riktigt rädd chinchilla kan även kissa på sig. Bästa sättet att hålla en chinchilla är att ta tag under bakbenen och runt svansroten med ena handen och under frambenen med den andra. Man ska aldrig hålla eller lyfta chinchillan enbart i svansen. Ska man hålla den en längre tid kan man vira in chinchillan i en handduk så att endast huvudet tittar fram.

Yttre skötsel

Om chinchillan är frisk, utfodras korrekt och har tillgång till ett bra sandbad, krävs det ingen specifik yttre skötsel. De har inga klor som behöver klippas, tänderna ska slitas av fodret och pälsen ska inte behöva kammas eller klippas.

Skulle tovor uppstå i pälsen är det omöjligt för chinchillan att reda ut dem själv. De bör i stället klippas eller rakas bort. Tänk på att huden är mycket tunn och känslig. Är tovorna omfattande kan det krävas veterinärhjälp för sövning och rakning.

Självfallet ska man vara mycket noggrann med städningen i buren. Ansamlade urin- och avföringsrester utgör inte bara bakteriehärdar utan irriterar även luftvägar med sin fräna doft.