Marianne Tornvall, leg vet, 2021
Degun (Octodon degus) ser lite ut som en stor gerbil men är närmast släkt med chinchillan och marsvinet. Den kommer ursprungligen från Chile och liksom chinchillan lever den i bergstrakterna i Anderna. I hemlandet är den betraktad som ett skadedjur eftersom den angriper böndernas skördar.
Degun fördes till Europa på 1950-talet som försöksdjur, främst för att den har lätt att utveckla diabetes, men har även fått en plats som ett av våra sällskapsdjur.
Degun är naturligt augotifärgad och har tofs på svansen. Ett vuxet djur väger 170-300g. Normal livslängd är 5-8 år men enstaka individer kan bli upp mot 10 år.
Miljö
Den vilda degun lever på bergssluttningarna i ett halvtorrt klimat med en temperatur ungefär som vid Medelhavet. Den har omfattande underjordiska gångar och den lever i grupper med 1-2 hanar och flera honor. Eftersom den är mycket aktiv och både hoppar och klättrar i buskar krävs det ett stort utrymme för ett par degusar. Enligt djurskyddslagen måste en bur för ett par vara minst 4,5 x 10 dm med en höjd på 4 dm. Tänk att detta är minimimått, för stort kan det aldrig bli!
Burbotten måste vara solid (ej galler) och det är lämpligt att ha hyllavsatser, tunnlar, klättermöjligheter, gömställe och en bolåda. Alla djur ska kunna få plats i bolådan samtidigt. På burbotten kan man ha olika typer av strö. Degun har väldigt känsliga trampdynor så det är viktigt att underlaget är mjukt och luftigt både på botten, i bohålan och på övrig inredning. Ett tjockt lager halm ger ett mjukt och naturligt underlag men kan skräpa och damma en del. Papperspellets dammar inte och suger upp bra men kan vara hårt för trampdynorna. Kutterspån dammar väldigt mycket och kan i värsta fall irritera luftvägarna men det är relativt billigt och lätt att få tag på. Rivet tidningspapper är kostnadsfritt och praktiskt men kanske inte så estetiskt.
Degun är aktivitetskrävande och behöver leksaker både att klättra på, krypa in i och gnaga på. Man kan även ha ett springhjul men tänk på att det måste vara minst 25 cm i diameter och det måste vara solitt (inget galler och inga springor). Det finns relativt mycket aktivitetsleksaker att välja på i zoo-handeln, men mycket kan man göra själv. Några exempel på lämpliga material är kartong, rep, trä, sten, kottar och papper. Gör gärna om inredningen i buren ofta, degun gillar omväxling.
Liksom chinchillan behöver degun ett sandbad minst ett par, tre gånger i veckan, gärna varje dag. Man kan använda samma typ av sand som man har till chinchillor. Låt djuret bada cirka en halvtimme.
Eftersom degusar kan sprätta runt bottenmaterial, matrester och annat ganska mycket, föredrar många ägare att ha vattenflaska i stället för vattenskål. Oavsett vad man väljer måste man se till att djuren alltid har tillgång till rent vatten. Tänk på att det är viktigt att diska ur en vattenflaska dagligen och rengöra pipen noga.
Degun är värmekänslig och bör inte utsättas för temperaturer över 30 grader. Blir det för varmt för degun i det vilda, kan den söka sig till sina underjordiska tunnlar där det är svalare.
Utfodring
I naturen lever degun på bark, löv, buskar, rötter och olika växter. Eftersom det är svårt att efterlikna den ursprungliga dieten och det är svårt att få tag på ett fullfoder avsett för degusar, kan man använda både marsvinpellets och chinchillapellets, gärna i en blandning. Undvik fröblandningar och gnagarblandningar helt.
Hö är en mycket viktig del av utfodringen och olika typer av hö ska alltid finnas i fri tillgång. Höet tillför viktiga fibrer för mag-tarmkanalen, ger djuren sysselsättning samt “motionerar” tänderna.
Man kan variera kosten med blandat bladgrönt och lite grönsaker. Var dock försiktig med dessa fodermedel. De ska ges i måttliga mängder och introduceras mycket successivt. Ges för mycket eller om dieten ändras tvärt, kan degun få diarré.
Eftersom degun är benägen att utveckla diabetes är det ytterst viktigt att inte utfodra med söta saker. Inte ens frukt ska ges, varken i färsk eller torkad form. Man måste också se till att degun inte blir överviktig. Frön och nötter ska därför endast ges styckevis som godis då och då.
En korrekt utfodrad degu behöver inga vitamin- eller mineraltillskott.
Förutom ovan nämnda bör degun ha ständig tillgång till färska grenar att gnaga på. Det stimulerar tuggandet, håller tänderna i trim samt aktiverar degun. Dessutom tillför det fibrer till kosten. Man använda sig av de flesta vanliga svenska träslagen som bok, ek, björk, ask, al, fruktträd. Tänk på att grenarna måste vara obesprutade.
Avel
Uppgifterna om när en degu blir könsmogen varierar från 3-12 månader. Normalt sett blir hanen könsmogen lite senare än honan. En hona brunstar var 30:e dag året runt och dräktigheten varar 90-93 dagar. Kullstorleken kan variera från 1-10 ungar men vanligtvis ligger den på 5-6 stycken.
Under dräktigheten är honan mycket känslig för stress och känner hon sig hotad kan hon abortera. I anslutning till födseln och de första veckorna måste man vara mycket försiktig och inte störa. En hona som inte får vara i fred, kan äta upp sina ungar.
Normalt sett går en förlossning snabbt och alla ungar är ute på en timme.
Förlossningskomplikationer är ovanligt men självfallet måste veterinär kontaktas om så skulle bli fallet.
Ungarna föds väldigt “färdiga” och kommer att springa omkring redan första dygnet. De diar i cirka 4 veckor men ska inte skiljas från modern förrän efter 6 veckor.
Beteende
Degus är skygga djur och det kan ta längre tid att tämja dem är till exempel chinchillor. Bäst är att få ett redan tämjt djur eller en unge som man ägnar mycket tid åt. Liksom gerbilen kan degusen släppa huden på svansen vid fasthållning.
De är vakna på dagen men brukar vara som mest aktiva på morgnarna och kvällarna. Eftersom de i naturen lever i grupper bör de inte hållas ensamma utan man ska ha minst två stycken.
Man måste vara medveten om att degusar i naturen är bytesdjur. Det innebär att de är ständigt rustade att fly undan rovdjur samt att de är genetiskt programmerade att dölja sjukdom, smärta och skada. För ägaren kan det vara mycket svårt att se om djuret är sjukt och om man över huvud taget märker att något är på tok, kan symptomen verka väldigt lindriga och diffusa. Det är därför alltid viktigt att omedelbart söka veterinärhjälp om man misstänker att degun är sjuk.
Hantering
Som tidigare nämnts kan degun släppa svanshuden och därför bör man aldrig lyfta eller hålla degun i svansen. Degun tycker dessutom väldigt illa om att bli fasthållen och kan bitas rejält om man tar tag i den. Det bästa är att locka upp den i handen, på axeln eller försiktigt “skopa” upp degun i kupade handflator.
Skulle det vara nödvändigt att hålla fast en degu för undersökning, medicinering eller annat, kan det fungera att vira in den i en handduk. Man måste dock vara mycket försiktig med svansen.
Yttre skötsel
En degu klarar utmärkt att sköta sin päls själv om den har tillgång till bra sandbad.
Kloklippning brukar heller inte behövas, speciellt inte om degun har en bra miljö som främjar naturligt slitage. Man måste dock kontrollera klorna och klippa dem om behovet skulle uppstå.
Tänderna ska med rätt foder och föremål att gnaga på, slitas naturligt. Skulle de bli långa, bör veterinär kontaktas.
Burhygienen är mycket viktig. Man bör städa minst 1-2 gånger i veckan beroende på hur stor buren är. Stark urinlukt retar luftvägarna och ansamlingar med avföring är en bakteriehärd som i värsta fall kan leda till infektionssjukdomar.