En vanlig orsak till veterinärbesök för kaniner är infektionssjukdomar av olika slag. Vanligast är bakteriesjukdomar men även virussjukdomar, parasitsjukdomar och svampsjukdomar kan förekomma.

En del sjukdomar kan ha väldigt hastiga och dramatiska förlopp medan andra har långvariga mer kroniska förlopp.

Eftersom kaniner i det vilda är bytesdjur har de en djupt rotad instinkt att dölja när de är sjuka. Det kan med andra ord vara svårt att upptäcka när en sjukdom uppstår, speciellt om det handlar om ett mer kroniskt, smygande förlopp. Man måste vara extra uppmärksam och notera även små förändringar i djurets beteende, matintag eller vikt för att få en indikation på om något kan vara på tok.

Bakterieinfektioner

Det finns naturligtvis många bakteriesjukdomar som kan drabba en kanin men några typiska, specifika sjukdomar är Pastuerella multocida och Treponema cuniculi.

Pasteurellos är väldigt vanligt på kaniner i Sverige. I första hand är det en luftvägssjukdom men bakterien kan sprida sig till invärtes organ och till nervsystemet. Treponematos är inte lika vanligt förekommande, i alla fall inte i Sverige. Det är en könssjukdom som sprids via sexuella kontakter.

Som på alla djur är det bästa alltid att ställa diagnos via en bakterieodling så att man får reda på vilken bakterie som växer och vilka typer av antibiotika som är lämpligast. Ibland är det svårt eller omöjligt att få bra odlingar vilket gör att man får provbehandla med det preparat som brukar vara effektivt. Ibland handlar det om allmäninfektioner som upptäcks vid blodprovstagning. Man ser på fördelningen av de olika typerna av vita blodkroppar om det är en infektion på gång. Då har man heller inte möjlighet att ta en odling utan ett normalt sett fungerande antibiotikum får sättas in. Mot slutet av kuren kan man följa upp med ett blodprov och se om värdena har normaliserats.

Blodprovstagning på bakbenet på kanin

Eftersom kaniner har en mycket känslig tarmflora finns det flera olika typer av antibiotikum som inte ska ges via munnen. En del av dem är direkt livsfarliga. En del preparat som inte kan ges oralt, kan ges i injektionsform för att skona bakteriefloran . Vissa sorter kan inte ges i någon form. Detta kan ställa till en del problem vid behandling av kaniner, framför allt om man har att göra med en bakterie som är resistent mot många olika typer av antibiotikum.

Virusinfektioner

Det finns två stycken för kaniner väldigt farliga virusinfektioner. Den ena kallas Myxomatos och orsakas av ett myxomavirus från poxvirusfamiljen. Den andra kallas RVHD (Rabbit Viral Hemorrhagic Disease) vilket fritt översatt betyder kaninvirusblödarsjuka. Båda sjukdomarna går ofta under benämningen ”kaninpest” men egentligen är det Myxomatos som är den ”riktiga” kaninpesten.

Båda sjukdomarna har mycket hög dödlighet. RVHD har en dödlighet på nästan 100% om den drabbar kaniner som är fyra veckor gamla eller äldre. Sjukdomen har ett mycket hastigt och dramatiskt förlopp. Man hinner i stort sett aldrig se några symptom utan kaninen hittas avliden. Myxomatos har också en mycket hög dödlighet men förloppet är inte lika dramatiskt utan det kan dröja flera veckor innan kaninen till slut avlider.

Eftersom virus inte kan behandlas står man maktlös när en kanin blir sjuk av dessa sjukdomar. Man kan emellertid förebygga via vaccinationer. Det finns bra vacciner för både Myxomatos och RVHD. Sjukdomarna smittar i allmänhet från vilda kaniner så i norra Sverige där det inte finns kaniner i naturen, behöver man inte vaccinera. Bor man söder om Stockholm eller på Gotland, bör man vaccinera sina kaniner regelbundet. I takt med att kaninstammen sprider sig norrut får man vara beredd på att även sjukdomen sprider sig norröver.

Parasitsjukdomar

Kaniner kan drabbas av både invärtes och utvärtes parasiter. Det är inte så vanligt med vanlig ”mask i magen” utan när en kanin får invärtes parasiter handlar det om andra typer. Det är därför onödigt att avmaska en kanin rutinmässigt. Är man orolig för springmask eller andra typer av inälvsmask är det bättre att lämna in ett avföringsprov för analys.

Många kaninägare förväxlar inälvsmask med fluglarvangrepp. Det ser då ut som att maskar kommer ut via avföringen. Så är dock inte fallet utan flugan lägger sina ägg i fuktiga, gärna avföringsbemängda områden i pälsen. Om området inte rengörs och torkas upp kommer äggen att kläckas till fluglarver. Fluglarverna äter av materialet i pälsen och på kaninens hud tills de kläcks och blir flugor.

En vanlig invärtes parasit är Encephalitozoon cuniculi. Det är en mikroskopisk parasit som sprids via urinen. Målorganet för parasiten är njurarna men den har även en benägenhet att angripa nervsystemet. Tyvärr är sjukdomen svårbehandlad och många kaniner blir kroniskt sjuka.

En annan invärtes parasitsjukdom är coccidios. Coccidier är även dessa mikroskopiska organismer och de huserar i huvudsak i tarmen men de kan även angripa levern. Om man behandlar i tid kan denna sjukdom i de flesta fall botas.

Den vanligaste yttre parasiten på kaniner är Cheylitiella spp, mjällkvalster. Parasiten kan angripa både hud och öron. Symptomen brukar vara mjällig hud och klåda i öronen. Sjukdomen går i allmänhet att bota men behandlingstiden kan vara relativt lång.

Andra yttre parasiter som loppor och löss kan också förekomma men de är inte alls lika vanliga.

Svampsjukdomar

Svampsjukdom är över lag inte så vanligt på kaniner. Den vanligaste formen är ringorm som angriper huden. Organismerna som orsakar ringorm kan vara av flera olika sorters svamp men vanligast är Trichophyton mentagrophytes, Microsporum canis och Microsporum gypseum.

Symptomen på infektionen kan vara allt från ökat pälsavfall till stora kala fläckar med sårig och krustig hud. Ibland kliar sig kaninen mycket, ibland är klådan inte så kraftig. Ibland kan infektionen vara helt symptomfri.

Ringorm kan smitta alla pälsdjur och människor. Man bör därför vara försiktig om man misstänker ringorm och man bör vara mycket noga med hygienen.

Ringorm kan i allmänhet botas med invärtes och ibland utvärtes behandling. Behandlingstiden är relativt lång men djuren brukar bli friska. Det svåraste är att bli av med smittan i miljön eftersom svampsporerna är resistenta mot de flesta typer av rengöringsmedel och desinfektionsmedel.